Vissa finner detta med MMA förskräckande och bedrövligt och tanken på våld får dem att skrika i falsett – fullt förståeligt, våld är nämligen förfärligt. Problemet här är att man drar paralleller mellan aggressivt våldsutövande och idrottsutövandet MMA.

Jag har redan i tidigare artiklar varit inne på vilken självdisciplin som krävs i utövandet av MMA – men oförmågan att acceptera skillnaden är inget annat än ett uttryck för passiv aggression – ett vapen i feminismens arsenal, parallellt med hysterin, de två uttryck som feminismen använder för att dominera sin omgivning när fakta och logik drabbar deras argumentering. Varför vill man då trots detta ägna sig åt våldsutövande?

För det första, vilket jag också tidigare varit inne på, MMA är i första hand en andlig disciplin i betydelsen att man tränar upp självkontroll och förmågan att styra, kontrollera och behärska sin kropp. MMA handlar om att tänja på sina gränser psykiskt och fysiskt – genom viljekontroll – genom att tukta den egna latmasken, fruktan för smärta – och liknande uttryck för mänskliga begränsningar. Faktum är att risken är som minst att drabbas av just aggressiva uttryck när man möter en utövare av MMA, just tack vare ovannämnda självkontroll, självdisciplin, självbehärskning eller hur man nu väljer att benämna idrottens kärndrift.

För det andra går den feministiska argumenteringen ut på att MMA skulle vara ett uttryck för manlig dominans. Även detta argument är skevt till sin natur eftersom MMA utövas av kvinnor, män, barn, pensionärer och allt där emellan. Mästarna inom de olika grenarna består ofta av äldre individer och just eftersom det främst är en psykologisk och andlig disciplin så finns det inga begränsningar vad gäller utövare. Många av de främsta kampsportsutövarna genom tiderna har varit kvinnor. Några av disciplinerna har till och med skapats av kvinnor.

Att argumenteringen spricker kan jag själv intyga då jag själv är kvinna. Det märkliga är att det är i regel är samma människor som opponerar sig mot min andra favoritsport – poker. Även där är argumenteringen i regel tunn – men återigen är det där man använder sig av sitt mest effektiva vapen, ren hysteri. I de fall man konfronterar de hysteriska och känslomässiga utbrotten med logik och förnuft skruvar man helt enkelt bara upp falsetten. En överlägsen stridsmetod man omöjligt vinner mot oavsett hur skicklig MMA-utövare man är. Till saken hör att några av de mest hysteriska feministerna råkar vara män. Fråga mig inte vad det beror på. För mycket p-piller i dricksvattnet är min mest kvalificerade gissning.

Som ni kanske förstår är jag en aning skeptisk i min inställning till feminismen som fenomen. Jag torde, med mina intressen, vara sinnebilden av feminismen i dess starkaste uttryck men så är alltså inte fallet. Istället tvingas jag ifrågasätta feminismen då målbilden tycks en aning oklar. Feministernas mål tycks vara att dominera genom hysteri och denna egenskap upplever jag i bästa fall osmaklig, så nej, jag är inte feminist – av principskäl.

Med detta sagt kan jag konstatera att jag kommer att fortsätta utöva mina intressen, poker och MMA, så länge det inte är förbjudet enligt lag – något man förstås strävar efter att uppnå. Skulle man uppnå detta kommer feministerna skrikande ta sikte på nästa mål. Gudarna måste bäva, för ingen vet vad hysterikorna tar sikte på. Förr låste man in den här typen av individer just av den anledningen att de var hysterikor – idag är det någon slags merit.